Menu
En kyrkstad är ett antal samlade stugor, kåtor eller bodar avsedda att användas temporärt i samband med kyrkobesök. De uppstod i samband med kyrkogångsplikten under 1600-talet. Avstånden i norr var stora och de behövdes övernattningsbostäder för de långväga kyrkobesökarna. Kyrkstäderna återfinns främst i Norrland. En kyrkstad ska inte förväxlas med en kyrkby, vilket är den permanenta bebyggelse som vuxit upp kring en sockenkyrka.
En kyrkstad är en ansamling av små hus, så kallade kyrkstugor, omkring sockenkyrkor. De fanns främst i Norrland, men även i de svensktalande bygderna i Finland samt i den finska lappmarken. De uppstod i samband med kyrkogångsplikten under 1600-talet och byggdes av bönderna för att användas som övernattningsbostäder vid kyrkobesök.
Kyrkstäderna tillkom på grund av att kyrksocknarna i Norrland var så stora. Långa resvägar gjorde det svårt för sockenborna att göra kyrkobesök över dagen. Istället utvecklades seden att kyrkan besöktes vissa kyrkhelger. Kyrkstugorna användes också vid marknader, sockenstämmor och ting. Kyrkstäderna fyllde på så sätt en viktig social funktion. Vid helgerna kunde människorna umgås med folk från andra byar.
Det bör noteras att kyrkstäderna, trots benämningen, inte hade några stadsprivilegier. I vissa fall utvecklades dock kyrkstäderna till municipalsamhällen, detta gäller Gällivare 1893 och Arvidsjaur 1895.
Det har ofta diskuterats huruvida kyrkstäder fanns redan under medeltiden. De äldsta skriftliga beläggen härrör dock från 1600-talets början och gäller då Luleå Gammelstad, så teorin om att de fanns redan under medeltiden förkastas av de flesta historiker. Det verkar som om bruket att övernatta i kyrkstäder hänger samman med reformationen. Kyrkan kom då att ställa högre krav på att befolkningen skulle närvara vid gudstjänsterna. Därmed uppstod behov av inkvartering i närheten av kyrkan.
Redan på 1600-talet var det enbart jordägande bönder som fick äga kyrkstugor. 1695 utfärdade landshövdingen i Västerbottens län, Gustaf Douglas, en förordning om rätten att inneha kyrkstuga. Den stadgade att varje hemman hade rätt till ett ”kyrkhus bestående av en stuga med kammare och förstuga samt ett stall”. Den som inte var hemmansägare kunde alltså inte åberopa någon rätt att ha en kyrkstuga. I ett kungligt brev 1817 stadgades att man för att få äga en stuga måste vara bosatt mer än en mil från kyrkan. Den som bodde längre bort än så, men invid en väl hållen landsväg, kunde nekas att äga kyrkstuga med anledning av de goda transportförhållandena.
Stugorna låg på ofri grund på kyrkvallen. De tillhörde hemmanet och överläts genom arv till nästa generation. I Öjebyn var bruket att övernatta i kyrkstugorna vid kyrkbesök levande långt in på 1900-talet.
Som mest har det funnits 72 kyrkstäder i Sverige. Idag finns det 16 bevarade kyrkstäder med allt från ett fåtal stugor bevarade till flera hundra i tämligen intakta kyrkstäder. Den bevarade bebyggelsen inom kyrkstäderna är huvudsakligen från 1700 och 1800-talen. Mer än hälften är klassade som riksintresse för kulturmiljövården, flera är skyddade som byggnadsminnen, en som kulturreservat och en är ett världsarv.
De bäst bevarade kyrkstäderna i landet finns i Norrbotten och skyddas som kulturminnen. Störst är kyrkstäderna i Piteå Gammelstad (Öjebyn) och Luleå Gammelstad. Den sistnämnda är sedan 1996 upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Piteå kommun är unik, då tre kyrkstäder återfinns här: Hortlax, Norrfjärden och Öjebyn – alla med olika karaktär.
En kyrkstad avsedd för samer kallas lappstad medan böndernas kyrkstad ofta kallas för bondstad. Lappstäder har funnits vid nästan alla kyrkstäder i Lappland, med undantag av några platser i Åsele lappmark. Vid lappkapellen har det ofta bara funnits lappstad, men i den östra delen av Lappland har det funnits både lappstad och bondstad samt ibland även en borgarstad för köpmännen. I Lycksele, där merparten av de första nybyggarna var finnar, talade man också om finnstad.
I Sverige uppstod hos staten i början av 1600-talet ett intresse att hävda en rätt över de så kallade lappmarkerna i norr. Att kristna samerna blev ett av instrumenten för detta och under Karl IX upprättades kyrk- och marknadsplatser i Norrlands inland. I bland annat de inre delarna av Norrbotten och Västerbotten byggdes kapell, vilket innebar att samlingsplatser för marknader vid kyrkhelger uppstod. Den större användningen var i regel vid två tillfällen per år.
Flertalet lappstäder i inre Norrland har förfallit och försvunnit under 1900-talet. De bäst bevarade är Lappstaden i Arvidsjaur och den kombinerade lappstaden och nybyggarstaden i Fatmomakke kyrkstad.
(Ja, den korrekta terminologin är lappstad. Om än uttrycket ”lapp” idag ofta anses nedsättande kallas samernas kyrkstäder alltjämt lappstäder.)
Sägnerna säger att Piteå sockens första träkyrka fanns på marknadsplatsen i Gamla kyrkbyn, i Långnäs. Marknadsplatsen och dess bebyggelse övergavs på 1400-talet då handelsplatsen flyttades och en ny kyrka i Öjebyn uppfördes. Kyrkans första etapp tros ha stått färdig i slutet av 1400-talet. Den ursprungliga kyrkan byggdes som en skeppskyrka med ett långhus, fristående klocktorn och port omgärdat av en bogårdsmur. Utbyggnaden av kyrkan till en korskyrka skedde på 1700-talet.
Öjeby kyrkstad är en känd medeltida handelsplats som lade grunden för Piteås stadsbildning år 1621. När Piteå fått stadsprivilegier fick kyrkstugorna flyttas längre från kyrkan för att ge plats åt handelsmännens bodar och hus. Kyrkstaden är en av landets största kyrkstäder med levande kyrkstadstraditioner.
Är du nyfiken på hur det ser ut inne i en kyrkstuga så kan du sommartid besöka Piteå församlings visningsstuga, nr 28 från år 1804.
De unga och gamla samlades vid olika helger till kyrkobesök, nöjen och handel i Gammelstaden. Man störde inte varandra och slapp trängas i stugorna. Några var också tvungna att vara hemma och sköta om gården och djuren. Kyrkhelgerna delades in i gammeldoms- och ungdomshelger. Gammeldomshelger var påsk, midsommar, 1:a och 4:e böndagen och julhelgen. Nyår, trettondagen, Marie bebådelse, Pingst och Mikaeli var ungdomshelger.
I samband med ungdomshelgerna uppträder två begrepp som nog endast ses här: ”fönsterfrieri” och ”att ligga i lag”. Om en pojke eller yngling sett en flicka i kyrkan han blivit intresserad av kunde han senare söka upp henne vid hennes stuga. Där knackade han artigt på fönstret och om hon var intresserad kunde hon öppna fönstret så de språkades vid. Detta kunde upprepas vid ett flertal helger innan han slutligen blev insläppt för att tillbringa natten. Det hela skedde mycket prydligt: båda var helt påklädda och hon låg under täcket medan han låg ovanpå detsamma. Var de sams när morgonen grydde kunde han senare uppsöka flickans föräldrar och anhålla om att de skulle få sällskapa.
Här kan du se Nordiska museets journalfilm ”Kyrkhelg i Norrbotten”, om kyrkhelgsfirande i Öjebyn och Gammelstad 1928.
Från 1800-talet blev ungdomshelgerna rätt festliga tillställningar med marknad och försäljning, dansbana med musik och sång, spex och upptåg. Vissa helger, främst Pingsten, blev ansedda som stökiga, till följd av fylla, slagsmål och oreda.
En ögonvittnesskildring från 1924:
”Vi slogs med nävar, påkar och cykelkedjor. Det var blod, blåtiror och utslagna tänder.
Men den som hamnade på marken slutade man slå, den var ute. Lite hederliga var vi.”
Pingsthelgen 1932 gick till historien som en av de stökigaste. Då inträffade de så kallade ”Pingstkravallerna”, när uppåt tusentalet ungdomar, till följd av hårdhänt agerande från den lokala ordningsmakten, hotade poliskommissarie Rutfors till livet, forcerade portarna till häktet i Öjebyn och ställde till med stor oreda. Påföljden blev dryga böter samt straffarbete vid Marstrands fästning för de värsta orosstiftarna. Straffarbetena omvandlades dock till villkorliga domar. Händelsen skapade stora rubriker i landets dagstidningar.
Kyrkstugorna var timrade och hade oftast flera kammare. De olika kamrarna hade i sin tur olika ägare. I Öjebyns kyrkstad är byggnadsskicket mer varierat än i andra kyrkstäder. Det finns många tvåkammarstugor, men även större stugor med två våningar och mellan fyra och åtta kammare. Stugorna ägs fortfarande kollektivt.
Bebyggelsen i kyrkstaden i Öjebyn är inte anlagd efter någon plan, utan i princip organiskt framvuxen. Husen har byggts upp längs de infartsvägar från byarna som alla strålar samman i det centrum som området runt kyrkan utgör. Stugorna ligger samlade utifrån vilka byar deras ägare kom ifrån. Gatunätet är oregelbundet och byggnaderna ligger stadsmässigt placerade i gatulinjen.
Stugorna kan vara målade med falu rödfärg men många är omålade och har fått gråna med tiden. Fönsterluckor och ytterdörrar är målade i en klassisk färgpalett; från ockragul och kromoxidgrön till engelskt röd och vit. I övrigt är stugorna tämligen spartanska och sparsmakade till sin utformning.
Åldern på Öjebyns kyrkstad är inte klarlagt, men en dendrokronologisk undersökning (analys av borrprover på timmerstockar) utfördes under 2016 på tre av områdets kyrkstugebyggnader: nr. 16, 153 och 191. Resultatet visar på ett åldersspann från 1781–1835 där bottenvåningen på kyrkstuga 16 uppvisade de äldsta timmerstockarna. Dock var övervåningen märkbart yngre då timmerstockarna härrörde från 1878. Den yngsta av de tre undersökta kyrkstugorna var 191 där timmerstockarna daterades till 1835.
